söndag 21 februari 2016

Årshoroskop

Årshoroskop för 2016
Här är alla våra järtecken till eftertanke.

Väduren
Så kallas en potent fårhanne med tjusigt spiraliserande horn. De återfinns numera endast som domesticerade, då de europeiska vildfåren dog ut för 3000 år sedan. Kända för sin päls, idealisk mot kyla och blåst. Det är hornens storlek som avgör om det är dags att slåss om den hierarkiska ordningen. Finns det gräs är de flesta nöjda med sin matstandard. Att räkna dem sägs kunna vara medel mot sömnlöshet och är ett krav från EU i december, då resultaten ska skickas till Jordbruksverket.

Oxen
Egentligen ett kollektivnamn på alla arter inom nötkreatursläktet, men kan också vara hannen av älg, ren och hjort liksom en kastrerad hane av nötkreatur, som därigenom blivit mycket foglig och är ofta använda som dragoxar. De är numera så ovanliga att de inte ens återfinns i statistiken. Men i danska adelskalendern är de med.

Tvillingarna
De är mest lika om de kommer ur ett och samma ägg. De är ganska lika om de kommer ur var sitt, men liknar mer vanliga syskon.

Kräftan
Flodkräftan är starkt hotad av kräftpest, som sprids genom illegala utsättningar av signalkräftan. Undvik att sprida pesten vidare, det är taskigt mot dem och rentav olagligt.

Lejonet
är ett kattdjur som bor i Afrika där det är känt som det största lantliga rovdjuret. Några har också bosatt sig i Indien men de är mycket mindre. Vanligast är att vi känner dem från  zoo där de mot sin vilja visas upp för pengar.

Jungfrun
är egentligen titeln för en ogift adlig kvinna, betyder förstås en ung fru. Ju längre tiden lidit spred sig denna titel till att hedra tjänarinnor i finare hus. Det finns nog de som förknippar det jungfruliga stadiet med Maria som utan att ligga med någon ändå blev höggravid. Det är nog första och sista gången just den lögnen fått passera. Varje kvinna därefter som försökte sig på ursprungslögnen, blev baktalad och förvisad ur gemenskapen.

Vågen
är en störning av ett medium som sedan fortplantas därur. Vanligen är de osynligt ljud, men lättast att urskilja i påverkat vatten eller celluliter. Man kan också mäta vikt med en våg som balanserar mot en annan vikt.

Skorpionen
ett litet otäckt spindeldjur som visar upp kitslighet med sin vassa giftiga bakdel, framför allt när de inte mäktar med de oftast för stora bytesdjuren. Några arter har utvecklat så att de slipper sexuell förökning. Man kan ju förstå varför.

Skytten
använder sig av pilbåge, armborst, gevär, pistol eller kamera för att nå sitt mål. Det bästa är att ha utbildning på det egna vapnet, då det inte alltid är tillrådligt att göra en selfie, utan att förstå konsekvenserna på Facebook m.m.

Stenbocken
kallas alpernas getter. Befolkningen har plockat dess avföring och samlat deras kroppsdelar och blod för de magiska egenskaper de kan antas ha för både det ena och det andra. Ju mer utrotad den blev, ju mer magiskt blev det förstås.

Vattumannen
var den figur som förbannade babylonierna med regn och översvämningen. Möjligen förbannade Noa denne i 150 dagar, så länge vattnet steg.

Fiskarna
Behöver kanske ingen ingående beskrivning, annat än att man menar fiskar i allmänhet, en svepande rörelse över vattenytan och alla vet att de simmar omkring därnere, styr med fenor, andas med gälar och antas vara våra äldsta förfäder, som vi kan ha i en skål.

Om du tycker att jag gått vilse med detta årets horoskop, är det bara en villfarelse. Det är trots allt bättre att gå vilse och försöka finna vägen själv än att GPS:en ger svaret vartåt det leder. Förr när kartan fanns som ledsagning hade man lättare att hitta och visste var man var. Innan dess hjälpte man antagligen varann mycket mer för att nå målet, så framtiden är mer vilse än den någonsin varit. Välkommen till ett mycket osäkrare 2016, här kommer möjligheterna!

lördag 19 september 2015

Ungdomar- utmana forskarna


Summerar sommaren.

August säger att han inte har hunnit använda sina nya shorts i sommar. För egen del har årets tveksamma tremånadersperiod råkat göra mig obadad. Inga simturer runt udden i år. Inga dykningar för mer delfinkänsla. Jag har fått drömma mig bort till känslan och funderat en hel del över hur det kommer sig att vi har längtan till sjön och havet sommartid. Vi är så utmärkta vattendjur, medan våra evolutionära kusiner förblivit sådana badkrukor.

Sällan talas det om vad vi var innan vi blev människa för det hände ju inte plötsligt. Vi borde, liksom allt annat liv, ha levt under tidig utveckling under dinosauriernas värld. Mellan 8-3,5 miljoner år sedan ligger det som vetenskapen kallar det fossila gapet. Innan dess existerade inget som liknar en människa stadd i den utveckling som kunde bli det vi blivit. Det är fortfarande ett mysterium hur vi kan ha utvecklats till att stå upprätta. Trots att vi är näst intill identiska med schimpansen så är vi övertydligt olika. De går på alla fyra och är helt hårklädda och vi är nästan helt nakna tvåbeningar.

Det finns dock en teori som utgår från att vi levt utmed stränder under långt tid. Marinbiologen Alister Hardy framförde på 1960-talet, teorin om "vattenapan". Han kunde med den förklara att det var betydligt lättare att resa sig på två ben i vatten, att underhudsfett neutraliserar vattentemperaturen bättre än päls. Däggdjur som återgått till vatten, eller varit vattenlevande under en period har naken hud, såsom valross, valar, elefanter, grisar m.fl. Näsan, trynet och snabeln är ytterligare ett uttryck för vattenliv, för att inte tala om babysim.

Vad vi lär oss och vad som är medfött kan vara svårt att urskilja, men jag ser det som troligt att som nyfödd har vi de rester av djupt rotad kunskap som sen går förlorad för det mer praktiska. Att en nyfödd hur lätt som helst kan dyka är en kunskap som går förlorad om den inte utnyttjas. En baby gör de rätta rörelserna, flyter och har barriär mot inkommande vatten. Även om vi inte lärt oss simma som baby, blir vi ändå inte av med den enkla automatiken, vi får kräkreflex efter en kallsup.

De ledande inom forskningen hade just ratat ”savannteorin” och önskade inte byta ut den mot en som formulerats utanför deras kunskapsområde. Det var lika stolligt som att vi kom från ett UFO eller var en avbild av Gud.

Nu när sommaren blott är ett minne, vill jag tipsa skolungdomar att själva göra grundforskning och smälta ned de teorier som forskare inte ens vågar testa som hypotes. I varje elev existerar känslan av att utmana de vuxna i sina djupt nedgångna stigar och här har forskarvärlden själva öppnat, eller försökt stänga, möjligheter till ett paradigmskifte.


Vad man än tror om detta, så håll med om att sommaren alltid för med sig drömmar om sol och bad och hade den varit ännu hetare i år så hade man inte haft något emot det strandnära alternativet. Vinterbadarna håller nog med. Jag önskar att nästa år kan lova oss en varm sommar och att våra barn blir bättre forskare än de är idag. Inte nödvändigt försvarare av denna teori, men däri ligger en utmaning och ingång till vetenskapen.







torsdag 6 augusti 2015

Allt kött är hö


Sommaren ger oss goda möjligheter att bjuda på mat, att sitta och njuta i trädgården eller på balkongen. Mellan grillning av haloumi, flintastekar och marshmallows kan det ibland råda en inre konflikt eftersom jag har goda vänner som är vegetarianer. Själv är jag allätare och äter på tok för mycket kött, vill ha mer fisk och sallader. Det är gott med mat, vi är utrustade med smaklökar, som gjorda för att förföras. En kock vet knepen. Vi behöver äta för att orka mer och genom vanan är vi luttrade. Vi traderar i sommarpsalmen att ”allt kött är hö”, utan att blinka.


Så från en köttätare till en annan, o alla andra…
Kan det vara moraliskt rätt att äta annat levande? Jag ser ju mig själv inte utan moral, men kanske att jag saknar moral. Att inte vara kannibal, kanske bara är en moralisk balansgång. Den balansen saknar man. Ja, saknar är kanske inte rätta ordet ändå.


Att vara det ena eller det andra blir i alla fall en värdering, vilket ”ätaransikte” man än är. Man får börja med att erkänna att vi ännu inte lärt oss att respektera våra medresenärer som fortfarande kallas levande. Är vi så bara en liten bit ifrån de närmaste grannarna, så kan man vara vad som helst och bli hanterad av vår bristande respekt som patrask. Det gör det lätt att förstå att krig är möjligt och ännu lättare förstå att vi äter dem som ibland upphöjs till våra keldjur, bara vi inte känner dem. Att vi överlåter dödandet åt andra gör knappast vår moral mer balanserad.


Skillnaden mellan oss och rovdjuren är våra vapen.


Med vår empatiska hjärna har vi skapat illusioner av medvetande omkring oss. Vi kan utgå från att vi inte är ensamma om det. Krig är det mest omänskliga. Det är vapen som givit oss förmågan att göra fällan och fållan. Vi kan vara beräknande.


 Ändå är våra liv meningslösa för vad som sker i det Stora Hela, för vad kan ha någon som helst betydelse i följderna efter Big bang? Utan det som vi kallar social respekt, vad finns då att leva för? Varför är vi begränsade till att enbart ingå i den helhet som kallas vår (tillfälliga) kropp? Var går gränsen till att leva i fred, då vi måste rucka på principen - som vi aldrig hinner uppfatta förrän hungern slår till.


De mänskliga rättigheterna kommer ur våra värderingar. Barnkonventionen och skolgången talar för att det finns skillnad på vuxna och barn. Behov av handikapporganisationer talar för att de ”obesvärade” har svårt att sträcka ut sitt medvetande. Tyvärr finns det en del som gör skillnad på andra med annan kulör och vill hellre kalla dem människoliknande arter, för vilka mänskliga rättigheterna inte borde gälla. Det kanske t.o.m. är så att många fortfarande tror oss vara skapelsens krona, vilket urskuldar oss.



Hur värderar man? Ibland säger vegetarianen att hen inte äter det som har ögon.

De med ögon, som vi talar med och liknar oss, kan vi inte döda och äta. Det skulle kallas kannibalism.

De med ögon, som ser oss med gillande men bara ger ifrån sig läten, kan vi undantagsvis avliva. Kanske vår gamla sjuka katt. Men vi äter dem inte gärna.

De som ser oss med osäkerhet, som flyr från oss och som lever utanför vårt synfält är vi ganska hänsynslösa mot. Nu börjar köttätaren bli intresserad.


De blir ännu lättare att döda om de lever i ett annat element och ju mindre lika oss de är. Ägg och mjölk är som i ett annat element. Fågel och fisk kan ibland få vår sympati, men reptiler och insekter blir utan all hänsyn, eftersom de är så otäcka, men äta dem kvarstår.

Ännu mindre organismer är antagligen för små för vårt intresse, men i mängd kan även smått som räkor räknas som föda.


Livsformer utan ögon, räknas inte alls som något vi sympatiserar med. I någon mån tar vi estetiska och ekologiska hänsyn. Vi kan reagera på överdriven skörd, som kalhyggen, men åkrar har vi knappt funderingar över. Stenar däremot räknas inte som liv, men några vill gärna besjäla dem, eftersom de kan bli personliga, men då är det inte vilket grus som helst. Det gör man ofta med enskilda träd, växter och djur också. De benämnda är svårare att svälja.


En vegetarian borde få samma problem med samvetet, när de äter ”dem” utan ögon, som hade kunnat bevaka oss, när växten tas ur funktion. Trots allt innehåller det liv, som vi skiter i.

Sist men inte minst finns de kemiska beståndsdelarna, som i sig inte ges något specifikt värde, även om Frälsningsarmén i Örnsköldsvik säljer välsignat vatten och bryggerierna vatten som smör.

I Danderyd beräknar man att sextiofyra liter vatten kostar 1138 kronor.  Femton kg äggvitepulver kostar 1493 spänn. Tio kilo prima fett får man för 1390 kronor. Fem kilo salt går på 50 spänn. Bara ett kilo socker blir 12 kronor. Köper man 5 kilo blandat ”godis” och blandar allt detta i ett badkar, vad får man då? En människa !!! Eller något annat djur i samma storlek. Ändå värderar man olika.


Någon slutsats har jag inte, men som Ivor Cutler sjöng i ”A good reason for a song”:
 ”Alla har en triangel av hår, men ingen talar om det. Jag är bara en tystlåten, försynt man, så jag gör det heller inte. Men jag tänker och jag tänker på det hela dagen lång. Om man tänker på det så mycket, så är det en bra anledning för en sång.”


YeePee, jag ska bli en flykting.

Äntligen har det här landet fått ett parti som vill begränsa våra upplevelser, som föredrar att blockera alla uttryck som inte känns nationella, så äntligen får vi McCarthy-känslan tillbaka. 1960- och 70-talen är som bortsopade. Man kunde ana det när vi undvek mobben med järnrör utanför Fryshuset på 80-talet, men nu är de vuxna och vill de inget hellre än att deras uttryck ska genomsyra oss.


Ibland undrar man varför vi måste uppleva denna tid, som tycks ha blivit en ödesstrid mellan de som försvarar sin syn på nationen och de som kände luft under vingarna med den globala öppenheten? Uppstod dagens trånga, lättstötta svensk, som reaktion på de vilda globetrottande hackarna?


I en snar framtid kan man bli trakasserad på en konstutställning och bevittna hur en vän liksom drunknar och försvann ner bland aggressiva åskådare. Vart hon tog vägen vet jag inte. Förundersökningen lades förstås ned i brist på bevis. Polisen kan till och med ha varit vittne till det, som den gången jag blev överkörd av en irriterad bilist som rämnade genom fredsdemonstrationen. Föräldrar med barnvagn och andra hade uppmärksammat att en galning drog järnet, men inte jag. Och polisen som såg vände sig åt andra hållet.


I Frode Filters manifest "Mein Vater" varnades Sverige för osvenska flöden som strömmade in i landet likt "en feministisk menstruation". Sedan nSDap har sagt sig kapa kontakten med de mera radikala och våldsamma järnrörsgängen, har de blivit populärare än någonsin. Ändå fortsätter alldeles "vanliga gubbar" sina anonyma hot, som partiet slipper stå för, men som ändå ger uttryck för samma sak. "Du uppför dig inte som en RIKTIG svensk". Hur många gånger tål man förtäckta hot?


När det är stjärnklart efter en tyst åsknatt som åderbråck i filmjölk, tågar jag och en bibliotekarie fram som genom en slumrande dimension - ena foten före den andra. När jag tittar ner, ser jag mina fötter gå av sig själva. Ett slags kropp bär upp det hela och jag svävar efter. Med bil tar vi oss långt härifrån, vi har tröttnat, vi vill bort. Vi har länge funderat på om det är värt att stanna kvar, när allt ska verifieras och gynna de rätta tankarna. Vanliga jobb var inte att tänka på med våra olika bakgrunder och aktiviteter, alltför involverade i internationella idéer och nätverk.


Därför föredrar jag att bli politisk flykting, kanske ett varmt land som Eritrea, träffa andra svenskar som vågar för att de måste, kanske hävda sig mot en illvillig befolkning, söka hjälp hos den lokala polisen när rummet jag hyr demolerats, men själv bli anklagad för falskhet i ett våldtäktsmål för att jag var klädd som en kvinna och bli fängslad i en cell nära Dawit Isaak och diskutera flyktplaner, men ge upp för han är alldeles för svag.


Men jag tar mitt Förnuft till fånga, torterar det med kärlek, skendränker i kroppsfukter och kastar ut det som blir kvar från tionde exalterade nivån. Med ett leende förbannar jag mitt öde.


onsdag 27 maj 2015

En cykeltur.

Tänk dig en cykeltur ner till Rössjön för att bada i unga år.

Det är ljuvligt att leva, men vem hinner tänka på sån´t när man bara är barnet. Så njut av farten. De ljumma sommarfläktarna från Rinkebyskogarna och Edsviken. Så nära ett paradis.

Men det här är ingen vanlig cykeltur. Det är livscykeln som rullar ner mot stranden. Sinnena i sina fulla potenser talar för att vi fortfarande är kvar i paradiset. Smärtan i rumpmusklerna håller med om det, så det fattas oss inget för att njuta av att doppa fötterna.

Livet cyklar med döden som ledsagare. De ger varandra en dimension, en färg, ett sinne. Som de vore vågorna mellan oss och de nära vännerna, liksom allt annat utmed stranden. Det är smaken för det levande, en andning som hörs och en värmande fläkt mot huden. Och ändå en balanserande doft av död. Livets ytspänning. Att en så skör vägg kan vara så vass att den deflorerar näthinnan. Den gången man för första och sista gång upptäcker den. Liv - hinnan - Död. Men vi är tills vidare en livstids avstånd från den här utmed stranden.

När vi ändå trampat slut på cykelns punkterade däck och kedjan blivit obrukbar, återstår ett outhärdligt ingenting för oss som fortfarande lever. Men det blev fullständigt likgiltigt för den som trampat färdigt. Bäst att undanröja alla tvivel så jag undersöker min egen statistik och ser skrämmande tendenser. I min släkts manliga sida har den varit att falla av allt tidigare. Med min farfar och pappa som yttersta exempel har jag bara sex år kvar att leva. Jag får pinna på nu, även om det går uppför. Livet är helt enkelt för kort för att hinna med allt, så man bör undvika att spilla för mycket tid på oväsentligheter.

Vad är värt att leva för? Vad ska man ha livet till? Först lära sig att bli människa, att ge och få kärlek, inspiration till kreativitet och kanske t.o.m. en gång få uppleva det där dödsögonblicket. Att få vara med om alla dessa ingredienser är en ynnest, för utan dem ingen reaktion i mina sinnen och inget paradis att sakna. Just nu är det vi som är tillsammans här. Att vi hör tillsammans är en samhörighet, att höra hemma någonstans bildar sammanhangen, Mellan oss skapas med välvilja och samklang. Samhället är vårt uppehälle tillsammans. Det är här vi kan uppleva varandra. Vi sitter här, alla i samma båt och på håll kan vi se andra båtar. Men vi kan lita på att de liknar oss. Du kanske kom ensam till stranden men det är knappast en nackdel, för då är du med oss - allihop.

Vi är dina medmänniskor. Det är alltid någon som kan ta emot oss, om vi faller bakåt eller snubblar framåt som vi har gjort genom århundradena. Det är vi som utvecklar samspelet, länken som samlar oss. Vi kan råka utveckla våra erfarenheter. Vi kan lära oss känna med folk från det förgångna, från andra kulturer och från miljöer vi kanske aldrig kommer uppleva eller som rentav är påhittade. Tänk om djuren kunde få oss att lyssna, eller buskarna och träden viska om det eviga havet, när vi kan lyssna på musik inspelad för hundra år sen.

Allt vi kan uppleva med våra sinnen och förmedla, kallar vi kultur. Vi förmedlar oss själva in i framtiden. Kulturen är sinnenas förverkligande, i samråd med känslorna och samverkan med lustcentrat. Satsa på att skapa den kultur vi lever i. Kulturen är din och min framtid. Vi kommer inte ur den hur vi än försöker, för det finns alltid något annat. Hur långt avståndet än behöver vara mellan stugorna, väljer vi den maximala och minimala närheten, den maximala och minimala distansen. Det vi accepterar gillar vi och bör kunna försvara. Men det som gör oss ängsliga, borde vi ändå alltid hålla öppet för.

Vi kommer inte hinna med att få alla erfarenheter, men helst så många bra som möjligt. Erfarenheter är historia. Att skapa förväntningar ligger framför oss. Om inte vi skapar kulturen kan vi vara säkra på att någon annan gör det. Börjar man vänta, så väntar man alltid för länge. Man måste hela tiden söka att vara just nu och ännu hellre nå in framtiden. För det är den som passerar. Luftmotståndet och ytspänningen.

Någon har sagt att man aldrig blir riktigt klok på Livet, men det är bra att ha. Det är inte klokt vad bra grej.




Vad är väl 1000 år mot 5 minuter?

Vad är väl 1000 år mot 5 minuter?

Olav Kråkben föddes cirka 968, gifte sig med Svenne Tveskäggs syrra Tyra. Han var viking förstås och utövade utpressning gentemot engelska regenter ett par gånger. Andra gången blev han döpt på köpet, sen dog han precis på år 1000.

Olof Skötkonung hade ihop det med Edla som sen födde Astrid Olofsdotter lagom till millennieskiftet. Hon gifte sig med Kung Olav den helige, sen blev det ungefär som det är idag. Hon fick gå i landsflykt efter att hennes man blivit störtad.
När Astrid dog 1035 föddes Wratislav II av Böhmen, som han kom att kallas. För att påven skulle känna sig lite säkrare, skapade han en fredad zon genom att låta sätta Vratislav på en nytillkommen tron i en nyskapad nation.

Så uppstod Sybilla av Normandie efter honom år 1092. En illasinnad munk baktalade henne ständigt för att hon var lyckligt barnlös, eller barnlös och ändå lycklig. Kanske också för att hon ansågs så skamlöst from, men det var det svårt att säga om munken, eftersom han var så ini döden intresserad av Sybilla.

När hon dog 1122 på skotska ön Eilan nam Ban slog Fredrik Rödskägg upp sina ögonlock. Troligen fick han namnet när han blev retad på skolgården för att han var så fjunig. Trots att pappa var enögd blev sonen först tysk kung, sen tysk-romersk kejsare och slutligen även kung i Italien. Då fick han det bombastiskt översatta namnet Federico Barbarossa.

Fedde överlevde inte det tredje korståget 1190, men av farten föddes den Oskyldige, som ändå hänfördes av korstågets svindlande äventyr. Han skulle bli påve och kallad Innocentius IV. För att få stålar till att försvara Jerusalem mot islamiterna lyckades han hösta in prästernas halva tionde.

1254 bytte han med Marco Polo, som tyckte det var bråkigt mest hela tiden. Han hade snackat med killarna på andra sidan i Jerusalem och förstått att världen måste vara större än så här. På det sättet kom han att upptäcka att kineserna var mycket bättre på att göra spaghetti. Genom att bjuda på pizza fick han med sig ett paket hem, resten är historia.

Men historien stannar inte där förrän John Wyclif blev teolog. Han fattade vad varje smart figur idag kan klura ut, att påven inte är mycket heligare än oss andra. Han hade också den demokratiska tanken att vem som helst kunde tolka Bibeln. 50 år efter sin död 1384 blev konciliet synnerligen irriterade över hans gärningar och grävde därför upp hans lik och brände honom på bål.

Le Loi är känd som Vietnamkrigets verkliga vinnare. Den kinesiska Ming-dynastien hade varit till hjälp under en orolig period, men drog de sig tillbaka när det var över? Nej! Så när Le Loi av en sköldpadda fick det magiska svärdet "Himlens vilja", som gjorde honom obehagligt lång, gav han sig den på att få ut kineserna där de hörde hemma. Vietnameserna var listiga och lyckades lura de välorganiserade kineserna i fällor och på avkrokar, det blev ingen reda alls på formationerna, så till slut gav de upp.

På sin dödsbädd 1433 fick nyfödde Kettil Karlsson Vasa förvalta pundet. Redan som 25-åring blev han vald till biskop. Han och en bondehär lyckades skrämma bort Kung Kristian I som börjat samla damm i den svenska tronen. Kettil fortsatte rasande sin karriär och hann bli riksföreståndare innan han dog i böldpest 1465. Varför blir man alltid sjuk när man nått målet?

I startgropen föddes Scipione del Ferro - matematikern som lyckades lösa problemet med tredjegradsekvationerna. Fast bara reella lösningar. Man tycker att han borde haft lätt att publicera sin upptäckt eftersom pappan hade uppfunnit en tryckpress, men av beklagliga skäl undvek han det, för att inte riskera sin plats på universitetet. Budgeten låg på andra problemlösningar och först efter döden fann man hans anteckningsböcker.

1526 vaknade Katarzyna Jagiellonka i Krakow så sakteligen politiskt och blev följaktligen svensk drottning. Katarina Jagellonicas lilla sommarnöje har efter alla påbyggnader blivit vad som idag är Drottningholms slott. Hon byggde sig dessutom ett katolskt kapell inom Tre Kronors murar, så att hon kunde känna sig som hemma. 1583 led hon så svårt av gikt att hon till slut gav upp.

Nu började Hugo Grotius komma till sin rätt i Nederländerna. Han blev kompis med Axel Oxenstierna som tyckte att han borde passa som Sveriges ambassadör i Paris. Hugo kunde inte förstå varför ingen skrivit något om vad som kan vara rätt på hav och land, för att inte tala om vad som är rätt mellan folk och natur. Så sagt och gjort.

Haquin Spegel från Ronneby var ärkebiskopen som skrev svenska psalmer för att försvenska gotlänningarna. Sen skrev han på lyrisk svenska även om paradiset och den himmelska brudkammaren, där han inträdde 1714, då Anna Manzolini växte upp och blev en klok kvinna, som en dag hade turen att överta makens anatomiprofessur på Bologna universitet. Hon gjorde sig en massa anatomiska modeller i vax. Det var som när mannen levde. Han var som vax i hennes händer.

Men ingen lycka som varar för evigt, sa den svenske konstnären Caspar David Friedrich, när han lärt sig tala svenska. Greifswald var som bekant svenskt vid hans födsel 1774. Men eftersom ingen förstod honom blev han mycket bättre på tyska landskap. I Sverige kan vi njuta av att arkitekterna Asplund/Lewerentz lät göra Meditationslunden vid Skogskyrkogården, direkt efter en av hans målningar.

1840 började Pjotr Iljitjs levnadsbana vid en tid då balettkoreograferna led nöd på bra material, så Tjajkovskij satte igång att skriva Svansjön. När publiken och mecenaterna svek honom 1893, drack han med flit kolerasmittat vatten,

men mänskligheten tog åter fart med den sjukliga lilla flickan Lili Boulanger som även hon fortsatte med komponerandet. Hon gjorde succé redan vid 19 års ålder och var självförsörjande redan året därpå. Med dödsförakt skrev hon febrilt mellan kollapser och magsmärtor. Första världskrigets missiler susade genom Paris samtidigt som 24-åriga Lili dikterade sina sista toner för systern.

På Staten Island, N.Y. hyste föräldrarna sina hopp till Edward Hamilton Waldo Theodore Sturgeon som så småningom skulle bli en författarnas författare och blev en lärofader inom science fiction-litteraturen.


Sen kom Internet och det tog knappa 5 minuter att få ihop denna länk från vår hednatid till idag. Inte mycket längre än det i verkligheten är. Inte ens 19 människoåldrar på 1000 år.

torsdag 30 april 2015

Gräshoppan och myran

Gräshoppan och myran

När jag försöker räkna ihop hur många gånger jag besökt Danderyds kyrka, blir det inte ofta.
Skolavslutningar, konfirmationen, farfars begravning, jag tror jag sjöng med Spiralkören någon gång på 80-talet, sist pappas begravning. Jag kommer mycket väl ihåg den, men likväl passerade så märkligt lugnt genom mitt liv. Troligen för att jag tror pappa inte önskade fortsätta vara mamma till last.

Han hade förlorat allt genom frontaldemensen, talet, var för svag att stå, endast mammas sällskap och musiken fick honom att leva, som varit genomgripande genom hans liv. Ur hans billackering i Enebyberg formligen strömmade klassiska pianokonserter, operor och symfonier som från Youtube idag. När han hade rast, gick han upp en våning i villan och mjukade upp fingrarna på pianot med vidöppen ytterdörr eller dragspelade på sommaren i trädgården med grannarna.
Någonstans i sin ungdom hade nog både han och föräldrarna haft förhoppningar att han skulle blivit konsertpianist. På åttiotalet spelade han ibland som organist i Enebykyrkan. Vilket var nästan som ett under, eftersom han mer eller mindre förstörde fingrarna med tryckluftshammare och trissor för att skära och slipa bilplåt. Han visslade mycket också, när han bara lyssnade på musik och det var det jag tog fasta på vid mitt tal till kaffet efter begravningen. Ett underskattat musikinstrument. Eftersom han och farfar tillhörde målarskrået, hade de kvar anor från denna. Vår familj lystrade alla till "målar-jehu". När en målare kom i trångmål, med kanske sotarna, visslade han denna och plötsligt var gatan fylld av målare. När vi bodde i Kevingeringen på 8:e våningen hördes knappast mammas rop på att maten var klar, men målarjehuet lät bra, så det svarade jag på.



Men nu var jag ju så sällan i kyrkan och när vi satte oss i kyrkbänken innan begravningen sprang en liten svartmyra upp på psalmbokstödet och ner igen. Jag uppmärksammade mina närmaste på den lilla krabaten och mamma och jag skrattade efteråt att det nog var pappas sista hälsning.
"Här är jag och jag har det hur trevligt som helst". Några fler myror såg vi inte till.
Det är lugnande i kyrkan men den innehåller egentligen inget jag önskar borde finnas här. Kyrkorna är egentligen allas egendom eftersom de genom tiderna byggts upp och bekostats av oss gemensamt, men nästan i samma stund har de överlåtits av församlingen till att bli kyrkans, idag kan ingen skilja på vem som äger vad, det är bortgivet, så att säga. Det har blivit självklart att gå ur kyrkan och själv ta ställning till sitt liv. Men det har också inneburit att kyrkan faktiskt behåller något som vi alla en gång hade gemensamt.

Min pappa, som jag träffade i en dröm som om han fortfarande levde, kokade kaffe i min espressobryggare så het att små lågor slog upp runtomkring. Det var inget att bry sig om sa han och jag upptäckte att den var så vitglödgad att den faktiskt började bli genomskinlig, som det vore glas. Där igenom såg jag hur en fårskock sprang utmed Danderyds kyrkogårds stängsel och över kulle kom den inkallade skallgången som försökte förmå fåren ut på sin äng igen. De vuxna tackorna hade inga problem att passera stängslets stora öglor, som vanligt var tackorna lammen behjälpliga när de råkat rymma ut av nyfikenhet och så hade till slut hela flocken hamnat på kyrkogården.



Så varför berättar jag detta? Jo detta handlar om hur jag som dedikerad humanist, alltså det att vi människor inte har en överhöghet utan utelämnade åt oss själva att hantera vår situation. Jag kan fascineras av hur livet ter sig och hur medvetandet spelar en roll i det.
Filosofiskt sett är verkligheten alltför komplicerad och för oss människor olidligt meningslös, vilket både tar sig negativa som positiva uttryck.


När jag slutade Konstfack hade professorerna fått för sig att jag var skolans surrealist, något som jag själv inte riktigt hade fäst mig vid, trots det faktum att Luis Buñuels två första filmer givit mig avgörande omdisponeringar i skallen.
Jag skriver min drömbok och har skrivit automatiska dikter i drömska tillstånd, liksom surrealisterna, så det är väl bara att kapitulera. Men jag har också en känsla för den råa verkligheten, där drömmarna på något sätt får genomslag och kontrollerar oss. Det är otroligt svårt att se skillnaden på den vakna och sovande tiden. Att vi lever i en illusion är nog den bästa förklaringen, som vi gör allt för att förstå.
Vissa stunder vill jag göra allt jag kan för att hålla mig till vad vi tror är verkligheten, ibland låter jag drömmen ta över och jag får tro vad jag vill. Just detta kan ingen ta ifrån oss. Vi har våra egna föreställningar, även om andra försöker påverka oss. Ena stunden moderat, andra antinazist, tredje kristen kannibal, fjärde headbanging Big Bang. Att tvivla eller skärp dig för f-n och bli PK!


Som nyligen utflugen 20-åring hade jag en frigörelse från allt och alla, jag blev nihilist, trodde inte på någonting och gav oftast svar med en motsatt åsikt. "Men det kan lika gärna vara så här..."
Jag fick känslan av att leka med alla och allt. Allt var viktigt att dissikera i smulor. jag var nog inte elak, men fruktansvärt besvärlig.

Därför kommer jag ihåg en barnbok av Disney som pappa hade, vilken betydde mycket för mig. Det var fabeln "Gräshoppan och myran" där den sorglösa gräshoppan lurar en nyfiken myra i fördärv, tills drottningen avbryter lättjan för fortsatt arbete. Gräshoppan skrattar och spelar vidare på sin fiol tills hösten kommer och under vintern räddar myrorna den stelfrusna hoppan. Men om han ska få vara kvar i värmen krävs det att han kan ge något tillbaka. Det ger honom möjligheten att spela så att myrorna kan dansa och fira sina mödors resultat.

Så här efteråt kan jag se det som sinnebilden av förhållandet mellan konstnären och samhället. Men under skoltiden blev jag mera gräshoppa, eller Astrid Lindgrens Rasmus och fick en oemotståndlig vandringslust. Jag gick nästan hela tiden. Till och från jobb eller skola och hem. Skåne, Stockholm-Göteborg, Irland, England-Wales liksom runt John Bauers sjö Bunn och grannsjön Ruppen som jag dedikerade som min egen i flera år. Det resulterade i min "telefonkladds"-bok "Luffare" som min pappa gnetade ihop och tryckte. Vi blev lite som gräshoppan och myran, trots att jag själv arbetade och avstod studielån. Det är självbilden jag menar och hur man föreställer sig andra. När man är barn leker man med dockor som personifikationer, eller tomtar och troll som ställföreträder något annat. De skiljer sig åt i föreställningar genom tiderna och man inser att varkligheten är lika mycket fascetterad.

Så en kväll skulle jag och mamma gå till Danderyds kyrka för att lyssna på våran f.d. granne i Täby symfoniorkester med flera. Vi skulle få höra samma musik som strömmat ur pappas verkstadsdörrar ut bland grannarnas villor. Det första vi ser när vi sätter oss i kyrkbänken är en svartmyra som kryper upp och sedan försvinner! Inga fler myror.

Men just detta att jag så sällan besökt kyrkan, får mig att undra... Har pappa blivit en myra?