Allt kött är hö

Sommaren ger oss goda möjligheter att bjuda på mat, att sitta och njuta i trädgården eller på balkongen. Mellan grillning av haloumi, flintastekar och marshmallows kan det ibland råda en inre konflikt eftersom jag har goda vänner som är vegetarianer. Själv är jag allätare och äter på tok för mycket kött, vill ha mer fisk och sallader. Det är gott med mat, vi är utrustade med smaklökar, som gjorda för att förföras. En kock vet knepen. Vi behöver äta för att orka mer och genom vanan är vi luttrade. Vi traderar i sommarpsalmen att ”allt kött är hö”, utan att blinka.

Så från en köttätare till en annan, o alla andra…
Kan det vara moraliskt rätt att äta annat levande? Jag ser ju mig själv inte utan moral, men kanske att jag saknar moral. Att inte vara kannibal, kanske bara är en moralisk balansgång. Den balansen saknar man. Ja, saknar är kanske inte rätta ordet ändå.

Att vara det ena eller det andra blir i alla fall en värdering, vilket ”ätaransikte” man än är. Man får börja med att erkänna att vi ännu inte lärt oss att respektera våra medresenärer som fortfarande kallas levande. Är vi så bara en liten bit ifrån de närmaste grannarna, så kan man vara vad som helst och bli hanterad av vår bristande respekt som patrask. Det gör det lätt att förstå att krig är möjligt och ännu lättare förstå att vi äter dem som ibland upphöjs till våra keldjur, bara vi inte känner dem. Att vi överlåter dödandet åt andra gör knappast vår moral mer balanserad.

Skillnaden mellan oss och rovdjuren är våra vapen.

Med vår empatiska hjärna har vi skapat illusioner av medvetande omkring oss. Vi kan utgå från att vi inte är ensamma om det. Krig är det mest omänskliga. Det är vapen som givit oss förmågan att göra fällan och fållan. Vi kan vara beräknande.

 Ändå är våra liv meningslösa för vad som sker i det Stora Hela, för vad kan ha någon som helst betydelse i följderna efter Big bang? Utan det som vi kallar social respekt, vad finns då att leva för? Varför är vi begränsade till att enbart ingå i den helhet som kallas vår (tillfälliga) kropp? Var går gränsen till att leva i fred, då vi måste rucka på principen - som vi aldrig hinner uppfatta förrän hungern slår till.

De mänskliga rättigheterna kommer ur våra värderingar. Barnkonventionen och skolgången talar för att det finns skillnad på vuxna och barn. Behov av handikapporganisationer talar för att de ”obesvärade” har svårt att sträcka ut sitt medvetande. Tyvärr finns det en del som gör skillnad på andra med annan kulör och vill hellre kalla dem människoliknande arter, för vilka mänskliga rättigheterna inte borde gälla. Det kanske t.o.m. är så att många fortfarande tror oss vara skapelsens krona, vilket urskuldar oss.

Hur värderar man? Ibland säger vegetarianen att hen inte äter det som har ögon.

De med ögon, som vi talar med och liknar oss, kan vi inte döda och äta. Det skulle kallas kannibalism.

De med ögon, som ser oss med gillande men bara ger ifrån sig läten, kan vi undantagsvis avliva. Kanske vår gamla sjuka katt. Men vi äter dem inte gärna.

De som ser oss med osäkerhet, som flyr från oss och som lever utanför vårt synfält är vi ganska hänsynslösa mot. Nu börjar köttätaren bli intresserad.

De blir ännu lättare att döda om de lever i ett annat element och ju mindre lika oss de är. Ägg och mjölk är som i ett annat element. Fågel och fisk kan ibland få vår sympati, men reptiler och insekter blir utan all hänsyn, eftersom de är så otäcka, men äta dem kvarstår.

Ännu mindre organismer är antagligen för små för vårt intresse, men i mängd kan även smått som räkor räknas som föda.

Livsformer utan ögon, räknas inte alls som något vi sympatiserar med. I någon mån tar vi estetiska och ekologiska hänsyn. Vi kan reagera på överdriven skörd, som kalhyggen, men åkrar har vi knappt funderingar över. Stenar däremot räknas inte som liv, men några vill gärna besjäla dem, eftersom de kan bli personliga, men då är det inte vilket grus som helst. Det gör man ofta med enskilda träd, växter och djur också. De benämnda är svårare att svälja.

En vegetarian borde få samma problem med samvetet, när de äter ”dem” utan ögon, som hade kunnat bevaka oss, när växten tas ur funktion. Trots allt innehåller det liv, som vi skiter i.

Sist men inte minst finns de kemiska beståndsdelarna, som i sig inte ges något specifikt värde, även om Frälsningsarmén i Örnsköldsvik säljer välsignat vatten och bryggerierna vatten som smör.

I Danderyd beräknar man att sextiofyra liter vatten kostar 1138 kronor.  Femton kg äggvitepulver kostar 1493 spänn. Tio kilo prima fett får man för 1390 kronor. Fem kilo salt går på 50 spänn. Bara ett kilo socker blir 12 kronor. Köper man 5 kilo blandat ”godis” och blandar allt detta i ett badkar, vad får man då? En människa !!! Eller något annat djur i samma storlek. Ändå värderar man olika.

Någon slutsats har jag inte, men som Ivor Cutler sjöng i ”A good reason for a song”:
 ”Alla har en triangel av hår, men ingen talar om det. Jag är bara en tystlåten, försynt man, så jag gör det heller inte. Men jag tänker och jag tänker på det hela dagen lång. Om man tänker på det så mycket, så är det en bra anledning för en sång.”

YeePee, jag ska bli en flykting.

Äntligen har det här landet fått ett parti som vill begränsa våra upplevelser, som föredrar att blockera alla uttryck som inte känns nationella, så äntligen får vi McCarthy-känslan tillbaka. 1960- och 70-talen är som bortsopade. Man kunde ana det när vi undvek mobben med järnrör utanför Fryshuset på 80-talet, men nu är de vuxna och vill de inget hellre än att deras uttryck ska genomsyra oss.


Ibland undrar man varför vi måste uppleva denna tid, som tycks ha blivit en ödesstrid mellan de som försvarar sin syn på nationen och de som kände luft under vingarna med den globala öppenheten? Uppstod dagens trånga, lättstötta svensk, som reaktion på de vilda globetrottande hackarna?


I en snar framtid kan man bli trakasserad på en konstutställning och bevittna hur en vän liksom drunknar och försvann ner bland aggressiva åskådare. Vart hon tog vägen vet jag inte. Förundersökningen lades förstås ned i brist på bevis. Polisen kan till och med ha varit vittne till det, som den gången jag blev överkörd av en irriterad bilist som rämnade genom fredsdemonstrationen. Föräldrar med barnvagn och andra hade uppmärksammat att en galning drog järnet, men inte jag. Och polisen som såg vände sig åt andra hållet.


I Frode Filters manifest "Mein Vater" varnades Sverige för osvenska flöden som strömmade in i landet likt "en feministisk menstruation". Sedan nSDap har sagt sig kapa kontakten med de mera radikala och våldsamma järnrörsgängen, har de blivit populärare än någonsin. Ändå fortsätter alldeles "vanliga gubbar" sina anonyma hot, som partiet slipper stå för, men som ändå ger uttryck för samma sak. "Du uppför dig inte som en RIKTIG svensk". Hur många gånger tål man förtäckta hot?


När det är stjärnklart efter en tyst åsknatt som åderbråck i filmjölk, tågar jag och en bibliotekarie fram som genom en slumrande dimension - ena foten före den andra. När jag tittar ner, ser jag mina fötter gå av sig själva. Ett slags kropp bär upp det hela och jag svävar efter. Med bil tar vi oss långt härifrån, vi har tröttnat, vi vill bort. Vi har länge funderat på om det är värt att stanna kvar, när allt ska verifieras och gynna de rätta tankarna. Vanliga jobb var inte att tänka på med våra olika bakgrunder och aktiviteter, alltför involverade i internationella idéer och nätverk.


Därför föredrar jag att bli politisk flykting, kanske ett varmt land som Eritrea, träffa andra svenskar som vågar för att de måste, kanske hävda sig mot en illvillig befolkning, söka hjälp hos den lokala polisen när rummet jag hyr demolerats, men själv bli anklagad för falskhet i ett våldtäktsmål för att jag var klädd som en kvinna och bli fängslad i en cell nära Dawit Isaak och diskutera flyktplaner, men ge upp för han är alldeles för svag.


Men jag tar mitt Förnuft till fånga, torterar det med kärlek, skendränker i kroppsfukter och kastar ut det som blir kvar från tionde exalterade nivån. Med ett leende förbannar jag mitt öde.