YeePee, jag ska bli en flykting.

Äntligen har det här landet fått ett parti som vill begränsa våra upplevelser, som föredrar att blockera alla uttryck som inte känns nationella, så äntligen får vi McCarthy-känslan tillbaka. 1960- och 70-talen är som bortsopade. Man kunde ana det när vi undvek mobben med järnrör utanför Fryshuset på 80-talet, men nu är de vuxna och vill de inget hellre än att deras uttryck ska genomsyra oss.


Ibland undrar man varför vi måste uppleva denna tid, som tycks ha blivit en ödesstrid mellan de som försvarar sin syn på nationen och de som kände luft under vingarna med den globala öppenheten? Uppstod dagens trånga, lättstötta svensk, som reaktion på de vilda globetrottande hackarna?


I en snar framtid kan man bli trakasserad på en konstutställning och bevittna hur en vän liksom drunknar och försvann ner bland aggressiva åskådare. Vart hon tog vägen vet jag inte. Förundersökningen lades förstås ned i brist på bevis. Polisen kan till och med ha varit vittne till det, som den gången jag blev överkörd av en irriterad bilist som rämnade genom fredsdemonstrationen. Föräldrar med barnvagn och andra hade uppmärksammat att en galning drog järnet, men inte jag. Och polisen som såg vände sig åt andra hållet.


I Frode Filters manifest "Mein Vater" varnades Sverige för osvenska flöden som strömmade in i landet likt "en feministisk menstruation". Sedan nSDap har sagt sig kapa kontakten med de mera radikala och våldsamma järnrörsgängen, har de blivit populärare än någonsin. Ändå fortsätter alldeles "vanliga gubbar" sina anonyma hot, som partiet slipper stå för, men som ändå ger uttryck för samma sak. "Du uppför dig inte som en RIKTIG svensk". Hur många gånger tål man förtäckta hot?


När det är stjärnklart efter en tyst åsknatt som åderbråck i filmjölk, tågar jag och en bibliotekarie fram som genom en slumrande dimension - ena foten före den andra. När jag tittar ner, ser jag mina fötter gå av sig själva. Ett slags kropp bär upp det hela och jag svävar efter. Med bil tar vi oss långt härifrån, vi har tröttnat, vi vill bort. Vi har länge funderat på om det är värt att stanna kvar, när allt ska verifieras och gynna de rätta tankarna. Vanliga jobb var inte att tänka på med våra olika bakgrunder och aktiviteter, alltför involverade i internationella idéer och nätverk.


Därför föredrar jag att bli politisk flykting, kanske ett varmt land som Eritrea, träffa andra svenskar som vågar för att de måste, kanske hävda sig mot en illvillig befolkning, söka hjälp hos den lokala polisen när rummet jag hyr demolerats, men själv bli anklagad för falskhet i ett våldtäktsmål för att jag var klädd som en kvinna och bli fängslad i en cell nära Dawit Isaak och diskutera flyktplaner, men ge upp för han är alldeles för svag.


Men jag tar mitt Förnuft till fånga, torterar det med kärlek, skendränker i kroppsfukter och kastar ut det som blir kvar från tionde exalterade nivån. Med ett leende förbannar jag mitt öde.