torsdag 30 april 2015

Gräshoppan och myran

Gräshoppan och myran

När jag försöker räkna ihop hur många gånger jag besökt Danderyds kyrka, blir det inte ofta.
Skolavslutningar, konfirmationen, farfars begravning, jag tror jag sjöng med Spiralkören någon gång på 80-talet, sist pappas begravning. Jag kommer mycket väl ihåg den, men likväl passerade så märkligt lugnt genom mitt liv. Troligen för att jag tror pappa inte önskade fortsätta vara mamma till last.

Han hade förlorat allt genom frontaldemensen, talet, var för svag att stå, endast mammas sällskap och musiken fick honom att leva, som varit genomgripande genom hans liv. Ur hans billackering i Enebyberg formligen strömmade klassiska pianokonserter, operor och symfonier som från Youtube idag. När han hade rast, gick han upp en våning i villan och mjukade upp fingrarna på pianot med vidöppen ytterdörr eller dragspelade på sommaren i trädgården med grannarna.
Någonstans i sin ungdom hade nog både han och föräldrarna haft förhoppningar att han skulle blivit konsertpianist. På åttiotalet spelade han ibland som organist i Enebykyrkan. Vilket var nästan som ett under, eftersom han mer eller mindre förstörde fingrarna med tryckluftshammare och trissor för att skära och slipa bilplåt. Han visslade mycket också, när han bara lyssnade på musik och det var det jag tog fasta på vid mitt tal till kaffet efter begravningen. Ett underskattat musikinstrument. Eftersom han och farfar tillhörde målarskrået, hade de kvar anor från denna. Vår familj lystrade alla till "målar-jehu". När en målare kom i trångmål, med kanske sotarna, visslade han denna och plötsligt var gatan fylld av målare. När vi bodde i Kevingeringen på 8:e våningen hördes knappast mammas rop på att maten var klar, men målarjehuet lät bra, så det svarade jag på.



Men nu var jag ju så sällan i kyrkan och när vi satte oss i kyrkbänken innan begravningen sprang en liten svartmyra upp på psalmbokstödet och ner igen. Jag uppmärksammade mina närmaste på den lilla krabaten och mamma och jag skrattade efteråt att det nog var pappas sista hälsning.
"Här är jag och jag har det hur trevligt som helst". Några fler myror såg vi inte till.
Det är lugnande i kyrkan men den innehåller egentligen inget jag önskar borde finnas här. Kyrkorna är egentligen allas egendom eftersom de genom tiderna byggts upp och bekostats av oss gemensamt, men nästan i samma stund har de överlåtits av församlingen till att bli kyrkans, idag kan ingen skilja på vem som äger vad, det är bortgivet, så att säga. Det har blivit självklart att gå ur kyrkan och själv ta ställning till sitt liv. Men det har också inneburit att kyrkan faktiskt behåller något som vi alla en gång hade gemensamt.

Min pappa, som jag träffade i en dröm som om han fortfarande levde, kokade kaffe i min espressobryggare så het att små lågor slog upp runtomkring. Det var inget att bry sig om sa han och jag upptäckte att den var så vitglödgad att den faktiskt började bli genomskinlig, som det vore glas. Där igenom såg jag hur en fårskock sprang utmed Danderyds kyrkogårds stängsel och över kulle kom den inkallade skallgången som försökte förmå fåren ut på sin äng igen. De vuxna tackorna hade inga problem att passera stängslets stora öglor, som vanligt var tackorna lammen behjälpliga när de råkat rymma ut av nyfikenhet och så hade till slut hela flocken hamnat på kyrkogården.



Så varför berättar jag detta? Jo detta handlar om hur jag som dedikerad humanist, alltså det att vi människor inte har en överhöghet utan utelämnade åt oss själva att hantera vår situation. Jag kan fascineras av hur livet ter sig och hur medvetandet spelar en roll i det.
Filosofiskt sett är verkligheten alltför komplicerad och för oss människor olidligt meningslös, vilket både tar sig negativa som positiva uttryck.


När jag slutade Konstfack hade professorerna fått för sig att jag var skolans surrealist, något som jag själv inte riktigt hade fäst mig vid, trots det faktum att Luis Buñuels två första filmer givit mig avgörande omdisponeringar i skallen.
Jag skriver min drömbok och har skrivit automatiska dikter i drömska tillstånd, liksom surrealisterna, så det är väl bara att kapitulera. Men jag har också en känsla för den råa verkligheten, där drömmarna på något sätt får genomslag och kontrollerar oss. Det är otroligt svårt att se skillnaden på den vakna och sovande tiden. Att vi lever i en illusion är nog den bästa förklaringen, som vi gör allt för att förstå.
Vissa stunder vill jag göra allt jag kan för att hålla mig till vad vi tror är verkligheten, ibland låter jag drömmen ta över och jag får tro vad jag vill. Just detta kan ingen ta ifrån oss. Vi har våra egna föreställningar, även om andra försöker påverka oss. Ena stunden moderat, andra antinazist, tredje kristen kannibal, fjärde headbanging Big Bang. Att tvivla eller skärp dig för f-n och bli PK!


Som nyligen utflugen 20-åring hade jag en frigörelse från allt och alla, jag blev nihilist, trodde inte på någonting och gav oftast svar med en motsatt åsikt. "Men det kan lika gärna vara så här..."
Jag fick känslan av att leka med alla och allt. Allt var viktigt att dissikera i smulor. jag var nog inte elak, men fruktansvärt besvärlig.

Därför kommer jag ihåg en barnbok av Disney som pappa hade, vilken betydde mycket för mig. Det var fabeln "Gräshoppan och myran" där den sorglösa gräshoppan lurar en nyfiken myra i fördärv, tills drottningen avbryter lättjan för fortsatt arbete. Gräshoppan skrattar och spelar vidare på sin fiol tills hösten kommer och under vintern räddar myrorna den stelfrusna hoppan. Men om han ska få vara kvar i värmen krävs det att han kan ge något tillbaka. Det ger honom möjligheten att spela så att myrorna kan dansa och fira sina mödors resultat.

Så här efteråt kan jag se det som sinnebilden av förhållandet mellan konstnären och samhället. Men under skoltiden blev jag mera gräshoppa, eller Astrid Lindgrens Rasmus och fick en oemotståndlig vandringslust. Jag gick nästan hela tiden. Till och från jobb eller skola och hem. Skåne, Stockholm-Göteborg, Irland, England-Wales liksom runt John Bauers sjö Bunn och grannsjön Ruppen som jag dedikerade som min egen i flera år. Det resulterade i min "telefonkladds"-bok "Luffare" som min pappa gnetade ihop och tryckte. Vi blev lite som gräshoppan och myran, trots att jag själv arbetade och avstod studielån. Det är självbilden jag menar och hur man föreställer sig andra. När man är barn leker man med dockor som personifikationer, eller tomtar och troll som ställföreträder något annat. De skiljer sig åt i föreställningar genom tiderna och man inser att varkligheten är lika mycket fascetterad.

Så en kväll skulle jag och mamma gå till Danderyds kyrka för att lyssna på våran f.d. granne i Täby symfoniorkester med flera. Vi skulle få höra samma musik som strömmat ur pappas verkstadsdörrar ut bland grannarnas villor. Det första vi ser när vi sätter oss i kyrkbänken är en svartmyra som kryper upp och sedan försvinner! Inga fler myror.

Men just detta att jag så sällan besökt kyrkan, får mig att undra... Har pappa blivit en myra?




lördag 18 april 2015

Hej Pappa

På Stureplan säger en ung kvinna bakom mig i mobilen:

HEJ PAPPA!



Jag förstår genast att det inte är till mig och för de flesta är det bara en röst i folkvimlet, men sådana förflugna ord berör mig synnerligen.
Den unga kvinnan är i samma ålder som min egen dotter skulle varit idag, om hon överlevt sin 11-årsdag för elva år sen.
Ibland får jag sådana hälsningar som värmer mig och ger tröst. Trots att min egen dotter blev av med balans och tal efter en sjukdomsperiod, uppfattar jag ofta hennes tal.

Hon utvecklade först ett helt eget språk som alla i hennes omgivning lärde sig. Hon kunde säga "Aah!" och med olika betoningar kunde det betyda läkare, varmt och skönt, eller att kräkas. När hon blåste kunde det betyda hetta, ballong, vind eller blomma (eftersom de påverkades av vind). Kanske är det därför jag har en förkärlek att hitta på en massa mystiska ljud när jag trallar för mig själv eller ofta finner mig lyssnande på vinden i högt gräs eller träd.

Sedan fick min dotter Freja tillgång till - i mitt tycke - det allra smartaste världspråket Bliss. Det innehåller symbolkombinationer som vem som helst skulle kunna klura ut, men är väl värt att lära sig och utgår ifrån en karta med ordklasserna i olika färger.



Hon hade ett helt läkarteam som försökte klura ut vad som egentligen var hennes sjukdomsproblematik. En del kunde inte ens tro att hon var sjuk alls och hon var ju egentligen frisk, men hade en del symptom och dåligt med vita blodkroppar. Man testade kring sällsynta syndrom, alltså genom hennes olika symptom föreställa sig om det kunde vara det rätta. Som sista försök fann man ett syndrom som endast ett trettiotal var behäftade vid, men även där var man på fel spår. Som pappa hade jag önskat en diagnos, så allt inte var så ovisst för hur vi skulle hantera vår situation. Utifrån sett kunde folk undra varför vi inte lät henne leka som andra barn. Dock ska sägas att vi gjorde våra förtvivlade försök, något som gjorde spioner på Försäkringskassan irriterade.

Här hade vi bl.a. sökt personlig assistans på den grunden att hon alltför ofta blev sjuk i feber eller öroninflammation när vi var ute bland folk i butiker eller på dagis. Vilken förälder som helst kan inte undvika att försöka få sitt barn att leka normalt, sjukdomar till trots. Försäkringskassan gjorde därför vårt liv till ett helvete. Vi kunde varken gå ut eller sitta hemma med samvetet i behåll.

Så länge hon levde fick hon ändå ett bra liv och det var ett helt livsspann, så vill jag se det. Många säger att hennes liv var för kort, men jag håller inte med. Självklart hade jag önskat att hon fortfarande var med mig, men det avtryck hon gav mig är svårt att jämföra med andra barn. Barn med behov är så tacksamma, men jag har en känsla att det kunde bli betydligt mer problematiskt, när hon skulle in i puberteten. Vad som gjorde att hon inte klarade av att komma dit, kanske var just denna omställning. Något var hur som helst på gång och vi hade varit inlagda på sjukhus i 7 månader när vi skulle tillbaka hem och samma natt som vi skulle varit hemma orkade inte hjärtat mer.



Efter ett halvårs sjukskrivning fortsatte jag att förvalta min föräldraroll genom att ta mig an andra ungdomar med andra problem. Först ADHD, sen ett antal goa Aspergare och till sist blev jag även styvfar. Jag måste förstås sluta vara farsa åt allt och fortsätta livet någon gång, men det är svårt eftersom barn har alltför få som försvarar dem i sin kamp att få det drägliga livet och inte bli godtyckligt utnyttjade eller diskriminerade.

Nu senast fick jag höra att behöriga yrkesförare med en autistisk diagnos tvingas genomföra ett förnyat behörighetsprov genom att de just har denna diagnos. Det verkar synnerligen diskriminerande att införa detta mot endast en enda grupp och inte göra det allmänt, kanske var tionde år för alla, när körkortet ändå ska förnyas. Men eftersom de redan är liggande, kan man mycket väl fortsätta trampa på dem, patologisk som vår "friska" natur är. På något sätt vore just de med lättare autism vara stjärnor och en tillgång på arbetsmarknaden, om vi bara kunde stå ut med folk som håller sitt ord, aldrig svävande, eller alltid kommer i tid, eller såna som inte förstår ens en social nödlögn utan är de perfekta whistleblowsarna. De kan inte slingra sig ur en outhärdliga sanning.



Alla är lika smarta, men de flesta är för långsamma.
En del är så långsamma att de hinner uppleva orättvisorna.
En del är så snabba att de inte hinner undvika att trampa andras tår.
Alla är lika dumma, men ju snabbare, ju mindre eftertanke.
Ju långsammare, ju mindre hänger man med.
Till syvende och sist handlar det om närheten till sin omgivning.


Hej min dotter, det är pappa