Ungdomar- utmana forskarna

Summerar sommaren.

August säger att han inte har hunnit använda sina nya shorts i sommar. För egen del har årets tveksamma tremånadersperiod råkat göra mig obadad. Inga simturer runt udden i år. Inga dykningar för mer delfinkänsla. Jag har fått drömma mig bort till känslan och funderat en hel del över hur det kommer sig att vi har längtan till sjön och havet sommartid. Vi är så utmärkta vattendjur, medan våra evolutionära kusiner förblivit sådana badkrukor.

Sällan talas det om vad vi var innan vi blev människa för det hände ju inte plötsligt. Vi borde, liksom allt annat liv, ha levt under tidig utveckling under dinosauriernas värld. Mellan 8-3,5 miljoner år sedan ligger det som vetenskapen kallar det fossila gapet. Innan dess existerade inget som liknar en människa stadd i den utveckling som kunde bli det vi blivit. Det är fortfarande ett mysterium hur vi kan ha utvecklats till att stå upprätta. Trots att vi är näst intill identiska med schimpansen så är vi övertydligt olika. De går på alla fyra och är helt hårklädda och vi är nästan helt nakna tvåbeningar.

Det finns dock en teori som utgår från att vi levt utmed stränder under långt tid. Marinbiologen Alister Hardy framförde på 1960-talet, teorin om "vattenapan". Han kunde med den förklara att det var betydligt lättare att resa sig på två ben i vatten, att underhudsfett neutraliserar vattentemperaturen bättre än päls. Däggdjur som återgått till vatten, eller varit vattenlevande under en period har naken hud, såsom valross, valar, elefanter, grisar m.fl. Näsan, trynet och snabeln är ytterligare ett uttryck för vattenliv, för att inte tala om babysim.

Vad vi lär oss och vad som är medfött kan vara svårt att urskilja, men jag ser det som troligt att som nyfödd har vi de rester av djupt rotad kunskap som sen går förlorad för det mer praktiska. Att en nyfödd hur lätt som helst kan dyka är en kunskap som går förlorad om den inte utnyttjas. En baby gör de rätta rörelserna, flyter och har barriär mot inkommande vatten. Även om vi inte lärt oss simma som baby, blir vi ändå inte av med den enkla automatiken, vi får kräkreflex efter en kallsup.

De ledande inom forskningen hade just ratat ”savannteorin” och önskade inte byta ut den mot en som formulerats utanför deras kunskapsområde. Det var lika stolligt som att vi kom från ett UFO eller var en avbild av Gud.

Nu när sommaren blott är ett minne, vill jag tipsa skolungdomar att själva göra grundforskning och smälta ned de teorier som forskare inte ens vågar testa som hypotes. I varje elev existerar känslan av att utmana de vuxna i sina djupt nedgångna stigar och här har forskarvärlden själva öppnat, eller försökt stänga, möjligheter till ett paradigmskifte.

Vad man än tror om detta, så håll med om att sommaren alltid för med sig drömmar om sol och bad och hade den varit ännu hetare i år så hade man inte haft något emot det strandnära alternativet. Vinterbadarna håller nog med. Jag önskar att nästa år kan lova oss en varm sommar och att våra barn blir bättre forskare än de är idag. Inte nödvändigt försvarare av denna teori, men däri ligger en utmaning och ingång till vetenskapen.